Mattias vardagsrum luktade rusningstrafik. Fuktiga vinterjackor dränkta i kladdiga snöflingor och sotblandad asfaltsslask. Avgaser och vägsalt. På teven, som tyst visade kvällsnyheter, stod ett par centimeter kallt kaffe i en blå mugg. Ingen hade tagit av sig ytterkläderna men satt sig ner runt soffbordet med långa tomma ansikten.
Mattias stängde av teven och fipplade med datorn. Snöslask rann nedför balkongfönstren. Tystnaden gjorde honom svettig, det ryckte lite i underarmarna, han fick igång en spellista och musik ersatte den besvärliga tystnaden. Det lät lite som nittitalet.
Han från marknadsavdelningen petade upp glasögonen på näsroten igen, drog pekfingret under näsan. Tittade på naglarna och luktade på pekfingret.
- Jag har med en skiva. Han tittade upp i taket. Om nån vill höra alltså.
Han grävde i jackan. Tappade ut några kvitton i knäet. Mattias tittade ut genom balkongfönstret. Han reste sig och petade in skivan i datorn.
- Jag kan göra kaffe.
Mattias lyfte snabbt blicken och fäktade lite med fingrarna på vänsterhanden. Lisbet. Han hade nog inte hört henne prata förut.
- Det är lite stökigt, hörde han sig själv säga. Jag kommer med.
Lisbet öppnade försiktigt köksskåpet till höger om spisen.
- Jag har den här borta tror jag, sa Mattias och öppnade ett annat skåp. Två kastrullock ramlade ut på köksgolvet. Han drog fram en vattenkokare.
- Kaffe står på bänken där, han pekade. Det låg makaroner och okokta riskorn på golvet.
Lisbet hade redan börjat plocka i diskhon. Bestick i en djuptallrik. Glasen upp på diskbänken.
- Jag hade tänkt göra det där, du behöver inte. Han tittade på henne medan hon säkert organiserade om flottiga gafflar och ketchupfläckade tallrikar. Hon såg misstänksamt och nästan roat på honom, slog ned blicken och fortsatte utan att svara. Det fanns nåt mer i hennes hållning. Och bakom de där grå kontrastlösa ögonen. En tvekan. Lite som en rädsla.
Spåren på St Persgatan, stålsvarta genom det smutsvita, förbi Strömbacken och till höger in på Nygatan. Förbi Väster Tull. Hon klev av. En bit bort under lönnarna på promenaden vinglade någon förbi på en cykel. Trappuppgången luktade lera och gammalt vindsförråd. Patentlåset rasslade - mahogny under gulnad kantstött fernissa. Nora släppte ytterkläderna och väskan på golvet i hallen och klättrade ur den grå koftan. Hon andades in. Förvirrade getingar susade omkring i hennes huvud och gjorde slumpvisa utfall av stickande ångest. Det värkte och snurrade. Människorna hon mött under kvällen hade hennes tankevärld i ett kvävande stryptag. Patric hade tagit upp så mycket plats han nånsin förmådde. I vanlig ordning. Hon ångrade att hon inte orkat ifrågasätta honom. Att hon inte avbrutit honom och försökt föra in samtalet på något ämne som intresserade henne. Något som lämnat utrymme för de andra. Men de verkade trivas. Småskrattade, nickade, log - alltmedan Patric broderade ut den ena historien efter den andra. I Noras öron lät allt så inövat och inställsamt - samtidigt som hon undrade om Patric var mest rädd för att det skulle bli tyst eller för att någon annan fick möjlighet att uttala sig. Var det verkligen bara hon som kände sig illamående. Petrus och Kristofer verkade snarast beundra Patric. Ändå förstod hon inte varför. Hon plockade ner en flaska rött ur köksskåpet. Hällde upp i IKEA-glas. Drog fram en stol och satte sig under köksfläkten. Ett krångligt S ringlade upp över spisplattorna. Det är inte en mur utan en tvångströja.
Mattias reste sig och la sin hand på Lisbets.
- Sluta nu, jag bor här. Jag kan diska själv.
Hon stängde av kranen. Han räckte henne bistrobryggaren och vred på kranen igen.
- Men vaffan Gustav, lägg av. Inte sån här jäkla plast-å-glitter soul. R n b eller vaffan d nu kallas. Äru bög eller? Det var nån som Mattias inte kände. Nån från huvudkontoret.
Helt oväntat mitt hjärta. Den kropp som sett tre liv lämna henne diskade några kvarlämnade kaffekoppar. Hon stördes av fläckarna. Av hur det inte såg rätt ut. Hon hade många råd.
